Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det bränner, han ränner — ritsch!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 337 —
förbrända lik, som af norrmännen begrofvos på
kyrkogården.
Till sist, som det höfdes en sådan hjälte, kom
Carl den tolfte, omgifven af en liten skara trogna män,
som villigt gingo i döden för sin konung. Han själf
giek käckt, med spänstiga steg, midt i denna krets och
såg sig omkring.
»I morgon vänder jag tillbaka och slår mitt läger
på brandstället, min gubbe!» utbrast han och nickade
åt sin fånge, Hans Colbjörnsen, som tillika med Jens
Munk gick i hans närhet.
»Vi få väl se, Ers Majestät», svarade Colbjörnsen.
»Nu skall jag gå hem och underrätta mina landsmän
om Edert besök.»
Med dessa ord sprang han öfver broräcket och
nådde land, ehuru han under simmandet träffades af
en kula.
En gråhårig kämpe bröt plötsligt fram ur svärmen,
ledsagad af Jörgen Halvorsen och några skinnklädda
män, hvilkas bredbladiga yxor gjorde ljust omkring
dem. Med omotståndlig makt trängde den grånade
bärsärken fram genom de led, som omgåfvo kung Carl;
hans kortskaftade yxa lyftes och sjönk, och hvarje
gång störtade en man till marken.
»Väl mött igen, kung Carl!» ropade Björnstad med
en stämma, som öfverröstade dundret rundt omkring.
Carl den tolfte vände sig sorglöst om och
igenkände kämpen, som två gånger under dagens lopp
Carit E/lar. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
