Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det bränner, han ränner — ritsch!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 338 -
hotat hans lif, första gången, då han stormade
borgar-skansen och Björnstad i handgemänget atbrände sin
pistol mot hans bröst, andra gången då konungen efter
bönen trädde ut ur Betlehemskyrkan och två af hans
drabanter med förlusten af sina lif hade kastat sig
mellan honom och den fruktansvärde kämpen.
Ett bösskott upplyste i detta ögonblick Björnstads
fårade ansikte, hvars ådror stodo spända, i det han
med obändig viljekraft utan betäckning lyfte båda
armarna för att gifva det dödande hugget.
»En präktig kraftgubbe!» utropade Carl den tolfte,
hänförd af beundran vid åsynen af denna kämpalika
torsfigur. »Präktiga karlar, dessa norrmän! De borde
blifva mina.»
»Min skall du blifva, när vi två nästa gång mötas,
Carl af Sverige!» ropade Björnstad med stentorsröst
från fulla fjällungor, medan konungens män ryckte bort
sin afgud och Björnstads yxa klöf hufvudet på den
officer, som sprang fram och skilde honom från konungen.
Nya svärmar bröto sig igenom och trängde Björnstad
tillbaka mot broräcket. Det var Colbjörnsens brokiga
karlar i vildt handgemäng med dalkarlarna.
Uppe vid broposten sågs plötsligt en ungdomlig
gestalt omgifven af krutrök med ljust, lockigt hår kring
det segerstrålande ansiktet. Han bar en fana i sin
högra hand, Colbjörnsens fana, som ännu bevaras hos
borgarbeväpningens stadskapten. Han svängde den
jublande och försökte att plantera den vid sidan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
