Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det bränner, han ränner — ritsch!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 34° —
hårdt tryckte sin hatt mellan de skrynkliga händerna
och tårarna strömmade öfver de infallna kinderna.
»Faster Ellen!» utbrast Halvor och log; »nu stannar
du hemma hos far, icke sannt? — Olaug?» utbrast han
med en ryckning, reste sig plötsligt till hälften upp
och slog armarna om den unga flickan, som trädde
fram ur hängpilens skugga och stödde barndomsvännens
hufvud i sitt sköte. »Olaug, först segern, så lönen,
var det icke så? — Kyss mig nu!»
Olaug böjde medlidsamt sitt hufvud och kysste
Halvors panna och läppar. En skälfning genomfor
honom, och han utandades i segerjubel och i sin unga
kärleks morgonrodnad sin sista suck.
Då Olaug reste sig, stod Jörgen tyst och sorgsen
vid hennes sida.
»Jörgen!» utbrast hon med ett skri som en
drunknande, som plötsligt ser frälsning. »Nu Jörgen, hem
— hem till dig!»
Hon kastade sig till hans bröst och var hemma.
Ute öfver heden flydde en konung på vägen till sitt
eget rike, men eldskenet brände hans nederlag in i
Norges stengrund med äkta färger, som aldrig blekna.
Borgarnes jubel öfver segern var blandad med
sorg öfver de rykande brandställena och de förkolnade
kamraternas lik tillika med fruktan för, att svenskarna
skulle vända tillbaka. Då hördes om morgonen den
åttonde juli ett häftigt skjutande, som hördes allt
tydligare och tydligare, ju längre fram det led på dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
