Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I löpgrafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 361 —
konungens förestående död tycktes hafva vunnit tilltro;
stämningen var mera än vanligt tryckt bland
soldaterna; mörkret låg fuktigt och ogenomträngligt öfver
det främmande landet. Endast fästningen lyste som
ett oupphinneligt féslott ut i den mörka vinternatten.
Kommendanten hade på anfallssidan upplyst murarne
med beckkransar, som kastade sitt sken öfver hela
nejden. Oupphörligen flögo eldkulor genom luften ned
i fiendens approcher för att belysa hans förehafvanden,
och muskötelden smattrade denna afton i lifliga
kedje-salfvor.
Det manskap, som denna natt var kommenderadt
till arbete i löpgrafvarne, låg ännu under betäckning
af en klippa och väntade på order att rycka fram mot
den plats, hvarest arbetet med de nya linierna skulle
börja.
Soldaternas uthungrade och barska anleten fingo
ett ännu mörkare uttryck i det flammande skenet från
bålet, kring hvilket de voro lägrade. De talade icke
mycket; några lågo och tuggade på björkbark och
granskott.
Trumpetaren Erik Månsson befann sig ännu bland
de lefvande; men han hvarken sjöng eller diktade denna
afton, och hans sista odödliga verk bestod i en
grafsång öfver sig själf, som vi dock här vilja förskona
läsaren från.
En hög, groflemmad man låg närmast intill bålet.
Han var klädd i svensk ryttarkappa och luden mössa;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
