Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I löpgrafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 374 —
häftiga rörelsen föllo hatten och peruken frän konungens
hufvud. Månen, som vid denna tid kommit högt öfver
fjället, kastade sitt klara sken lodrätt ned öfver de
kända och älskade dragen. Soldaterna stirrade bestört
på dem och höjde ett klagorop.
»Kungen — kungen!» hviskade de. »Hvad skall
det nu blifva af oss alla?»
Gråhårsmannen stod framåtlutad och betraktade
som förtrollad med forskande blickar det gapande såret
i likets vänstra tinning.
»Detta hål är icke gjordt af någon pistolkula!»
utbrast han häftigt och grep Carlberg om armen. »Det
är efter en granatskärfva. — Se, se själf!»
»Hvad menar du?» sade löjtnanten i dämpad ton
och ryckte sig lös från mannens järntag. »Likgiltigt
är, hvarifrån den dödande kulan kom. Kungen är död,
det är slut på kriget — Sverige har förlorat Norge.»
»Norge är räddadt», hviskade mannen och steg
tillbaka i ledet.
Högröstade norska stämmor hördes i närheten.
Carlberg lyssnade och befalde barskt soldaterna att
hålla sig stilla De blefvo ögonblickligen tysta, under
det att de med rörande omsorg höljde öfver liket, och
från detta ögonblick buro de det vidare med en
försiktighet, som om de trott, att deras afgud ännu kunde
känna stötarne från den ojämna vägen. Sorgetåget
nådde utan vidare äfventyr den äldre tranchéen, båren
lyftades upp öfver bröstvärnet och framkom kort där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
