Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 3§3 -
saker lågo i ordning för de behöfvande. Midt under
all denna brådska flög faster Ellens forskande blick
alltsom oftast öfver till Björnstads höga och vacklande
gestalt, när han mildt utdelade gåfvor med en blick,
som röjde att det ej ensamt var handen som gaf utan
hjärtat, som gladde sig åt att kunna gifva.
»Nu broder, upp med pannan!» ljöd det ofta
barskt men uppmuntrande; »han den bästa konst
förstod, han, som lefde för en annan, ej förgäfves lät
sitt blod.»
Faster Ellens tal gick ofta på rim utan att hon
själf egentligen visste om det.
»Vågskvalpet går i takt som stormen vill», sade
hon en gång när Jörgen Halvorsen gjorde henne
uppmärksam härpå.
»Kom nu, broder, och hjälp till», sade hon ibland
under de första åren af deras ensliga lif, då Björnstad
under timmar stängde sig inne i sitt rum och satt och
stirrade framför sig med en knuten hand på hvartdera
knäet, medan tankar ideligen arbetade i hans inre och
ej förmådde annat än undergräfva hans egen kraft. Då
reste han sig brummande, tog kardorna eller
stickningen och stickade strumpor, medan vinterstormen
ruskade i hyddan och snöskredet dånade rundtomkring
där ute. Där sutto nu de bägge gamle skeppsbrutna,
uppkastade från lifvets bränningar på detta fjäll,
grånade i själens strider, under det de med den
förslappade falkblicken ansträngde sig att i det fladdrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
