Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 388 -
de gåfvo hvarandra trofast handräckning och sedan
gick det som när ett hissverk är i gång: där den ena
släppte det fasta taget grep den andre vid, medan
minnena gåfvo takten åt sången.
En dag satt Björnstad försjunken i tankar utanför
dörren till hyddan. Ellen såg genom den lilla rutan,
att han höjde hufvudet från bröstet och stirrade öfver
mot klippväggen. Hans ögon vidgades, handen stäcktes
afvärjande fram medan han reste sig. Ellen gick ut
till honom och lade handen på brödrens axel.
»Du bär på en tung hemlighet, Björnstad», sade
hon. »Anförtro dig åt mig. När tvänne vänner enas
rätt, göra fyra händer det tunga lätt.»
Björnstad tycktes ej höra henne. Han fortfor att
med stela blickar stirra mot klippväggen.
»Ser du hufvudet därborta på klippblocket?»
hviskade han. »Hans, kungens? Ser du hans ögon,
de klara, kungliga? De följa mig öfverallt, dag och
natt. — Ser du?» fortfor han och kramade systerns
arm. »Ser du? nu sjunker det ena ögat tillbaka djupt
in i sin håla och det andra tränger sig fram, utför
kinden, och stirrar hitöfver och lyser som eld — vänta!»
En stark rodnad gled öfver Björnstads panna.
Han sträckte handen in bakom dörren, ryckte bössan
ned från kroken, siktade noga, medan det hvita håret
klibbade sig fast kring hans tinningar. En krutrök
hvirflade hän mot klippan och Björnstad sjönk i hop;
stora svettdroppar pärlade öfver hans panna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
