Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 397 —
pannan. Han var åter den gamla urmänniskan, rösten
höjde sig, egna tankar, klädda i skum och fradga,
sökte sig fram i egna ord.
»I sen på mig, kära vänner? Ja, så ser det nu ut
hos mig. Den Björnstad, 1 ären ute efter, han finns
ej mer. Jag säger eder, den I söken, han fins ej mer.
— Men hvilka ären I själfva? Jag ser bland eder
de rådsherrar, som en gång voro de svåraste mot
mig. I ären måhända det bästa af allt som finns
därnere. Men hvad är då det hela därnere? En liten
bit af det stora världsriket. Jag återsåg det nyss, då
edert tåg slingrade sig hit upp på den steniga vägen.
Världsriket är som jätteormen, midgårdsormen, som
omsluter allt och alla. Är någon af oss så stark, att
han kan gripa kolossen i strupen, skaka odjuret, hålla
det ut ifrån sig på rak arm en half människoålder —
en sekund af evigheten? Hvad betyder väl det? Längre
håller nog ingen af oss ut, under det draken sprutar
sitt gift öfver oss ur sitt tusentungade gap, förblindar
vår syn, hetsar vårt blod, förpestar vår andedräkt,
suger oss med välbehag till sig bit för bit. Det är
af oss, de starka, han hämtar sin kraft, det är vi, de
motståndskraftiga, som gå upp i hans väsen, bilda hans
nya ringar, endast på helt annat sätt än vi själfva
drömde oss i vårt ungdomliga öfvermod och slutligen,
när han druckit ut vårt blod, när resultatet af hvad
vi uträttat i lifvet liksom ijärilen fladdrat bort från
den förtärda puppan för att blifva en annans egen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
