Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 4°° —
tigare reser ormen sitt hufvud mot himlen, lyfter slutligen
hela jorden, hastigare och hastigare, framåt, uppåt, tills
allt gått upp i dess mäktiga jättekropp, tills det sista
motståndet är uttömdt, tills allt går i stenkistan. Då,
först då under freden växer måhända fram den stora
vänmänniskan, större i broderssinne, fullkomligare än vi
nu för tiden äro. — Ja, jag tycker det är så olyckligt
illa stäldt för er alla därnere i soten och askan. Hören
detta, lären detta, förstån detta och det skall blifva
den enda gärning, som jag gitter föra med mig,
när jag går bort. Om jag kunde med fulla fjällungor
ropa ut det, så det hördes öfver hela världen: öppnen
edra dörrar och fönster för broderskapet och vänskapen,
bojen eder själfva i sträng själfpröfning, böjen eder i
ödmjukhet för hvarandra, böjen eder i kärlek till
hvarandra, först då skall glädjen spira upp tusenfaldt
omkring eder och blifva stor under den blåa himmel, som
kallade den till lif, först då skola vi förstå att känna så
rent, så stort och sannt, att vi blifva de lyckligaste af alla
lyckliga, så lyckliga som ingen kan ana. Böj dig, böj
dig mot jorden, så drages din själ uppåt, ty då komma
de stora synerna till oss med lifvets fest, den stora
freden — Guds fred.»
Björnstad hade lutat sitt hufvud bakåt, hans armar
voro utsträckta och rördes som hos en musikanförare,
som dämpar orkesterns alltför starka spel i lidelsernas
allt omfattande mäktiga final. De sista orden hviskade
han fram och likväl hördes de af alla. Än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
