Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 401 —
hade hans röst ägt stormens toner, nu vacklade han
plötsligt fram och tillbaka vid sin staf. Han var
synbarligen trött. Bergvinden svepte om hans hvita skägg,
medan han rullade med ögonen, som om hans kraft
blifvit krossad af en klubba ofvanfrån.
Borgarna blefvo stående tysta.
Detta tal kom äfven ner till dem så underbart
ofvanfrån; de smärta, norska männen från den unga
staden stodo nu och sågo på de utmärkelser de
medförde, och det förekom dem som voro de af bara
papper. Mannen hade vuxit förbi dem.
Enslingen vände sig mot Colbjörnsen, hvars
manliga, sorgsna drag buro prägeln af hans olyckliga
hemlif.*) Han hade uppmärksamt lyssnat till denna
ensamma själs bikt, hvilken än framstormade som en
bred, frigjord ström, än stöttes fram som den blifvit
afbruten af sinnesrörelse.
»Urverket håller på att stanna, plågolägret väntar
mig nu därinne», sade Björnstad. »Förlåt en gammal
man — det måste sägas. Kom in, allt hvad jag äger
är edert.»
I detta ögonblick banade en besynnerlig gestalt
sig väg mellan borgarna. Han var iklädd lång röck
med stora metallknappar och en högröd näsduk
fladdrade öfver ett pösande krås, under det han svängde
sin hatt och ropade:
Colbjörnsens hustru var lättfärdig och hemfallen under
dryckenskap.
Carit Etlar. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
