Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 4°3 —
hyllning de förstodo att gifva. Björnstad rätade på
sig vid sin krokstaf, bröstet svällde och tårar letade
sig väg utför hans hvita skägg. Där stod nu det
gamla lejonet än en gång ansikte mot ansikte med
sitt folk, mäktig och rank som en gammal fura. Sedan
de återvändt till hvardagslifvet, tyckte borgarena, att
de sett folkandan, nej, själfva den ursprungliga, härliga,
renade och oförgängliga människoanden. Den synen
glömde de ej sedan.
Om natten sofvo alla fredligt tillhopa på friska
höbäddar i hyddans storstuga. Björnstad önskade
hvila bland sina stadsbarn; han låg stilla med
händerna knäppta öfver bröstet och med ett mildt,
förklaradt uttryck. Först fram mot morgonen föll han
i sömn.
Nästa dag begåfvo sig männen från Halden åter
hemåt. Bakom huset fanns, som nämndes, en
primitiv färja, hvilken förde öfver en sidoarm af den stora
älfven och sålunda bildade en genväg ner till dalen.
Björnstad önskade att få ledsaga sina gäster öfver
vattnet till motsatta stranden och man lät honom få
sin vilja fram. Colbjörnsen och Jörgen Halvorsen
ledsagade honom om bord. Då borgarna blifvit satta i
lancl och Colbjörnsen än en gång omfamnat Björnstad,
blottade den gamle sitt bröst, medan färjan sköt från
land, och framvisade diplomet såsom hedersborgare;
det låg vid hans hjärta och lämnade honom ej mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
