Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den man, som utvecklade dess metafysiska teori,
Parme-nides från Elea.
Parmenides uppträdde vid tiden omkring 470 f. Kr.
med en skrift, i hvilken han, bemötande Heraklits
meningar, söker utreda varandets begrepp. Allt tänkande, säger
han, hänför sig till något tänkt och har därför ett »vara»
till sitt föremål. Ett tänkande, som rörde sig om intet, vore
innehållslöst och kan icke finnas till. Icke-varat kan sålunda
icke tänkas och än mindre vara till. Det är en dårskap
att öfver hufvud tala om icke-varat, ty talar man om något,
måste man alltid tänka sig ett objekt bakom orden och
invecklar sig sålunda i motsägelse. Allt tänkande hänför
sig alltså till något varande, men, fortsätter han, detta
varande är öfverallt detsamma, ty varat är den sista och
yttersta produkten af vår abstraherande tanke och blir ensamt
kvar, sedan man abstraherat bort allt det olika, det växlande
och tillfälliga hos den verklighet, som omger oss. Den
eleatiska skolans grundsats blir då, att blott det ena, abstrakta
varat finnes till.
Parmenides ger sitt vara-begrepp först och främst
samma attribut som Xenofanes gudsbegrepp, evighet,
oför-gänglighet och oföränderlighet, det är vidare kvalitativt
likartadt och enhetligt. Det finnes ytterligare ingen
mångfald. Varat är odelbart och orörligt, och därför finns icke
heller något tomt rum. Detta abstrakta system blir en
rationalistisk ontologi, d. v. s. en metafysik, som rör sig
endast om varats begreppsmässiga grundbestämningar utan
att befatta sig med sådana dess egenskaper som
kroppslighet eller andlighet. Läran kan hvarken kallas
materialistisk eller idealistisk, den identifierar kropp och ande.
Naturligtvis lyckas Parmenides lika litet som
Xenofanes att förklara den empiriska, den för vår erfarenhet
gifna världen, men han söker reda sig med att helt enkelt
kalla fenomenvärlden för ett sken; han varnar för att lita
på sinnenas vittnesbörd och betonar, att sanningen måste
sökas uteslutande i det begreppsmässigt tänkta.
Emellertid undgick icke förklarligt nog Parmenides att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
