Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skepticism, utvecklas af Gorgias som står på eleatisk grund
(Zeno) i en spetsfundig, ofruktbar dialektik. Gorgias
uppställer de tre satserna: 1) ingenting finnes, icke-varat kan ej
finnas och icke heller varat, ty det varande kan tänkas
hvarken som ouppkommet och oförgängligt eller uppkommet
och förgängligt, det kan vara hvarken ett eller många,
det kan ej tänkas i rörelse — utan att motsägelser uppstå,
2) äfven om något funnes, så kunde det icke uppfattas,
ty varat och det som kan tänkas om varat måste vara
olika saker, eljest skulle ju misstag vara omöjliga; samt
slutligen 3) äfven om något funnes och kunde uppfattas, så
vore det omöjligt att meddela något härom till andra, ty
ett sådant meddelande är möjligt endast genom tecken
och språk, som äro något annat än varat eller
uppfattningen därom och som icke erbjuda några garantier för
att bli lika tolkade af två människor.
Sådana läror måste naturligtvis, där de anammades
från politiska katedrar, utöfva en upplösande, anarkistisk
inverkan på alla gifna, skrifna eller oskrifna lagar och
sederegler. Om den enskilda människan var »alltings
mått», så behöfde individen, nyss vaknad till fullare
Ined-vetande under Perikles’ individualistiska period, icke
underkasta sig några hänsyn för andra. Sofisterna ha
visserligen på det etiska området häfdat den satsen som
praktiskt okränkbar och förbindande, att sådana lagar, som
naturen synes ha nedlagt hos alla människor, äro normerande.
De opponera mot den sällskapliga konvenansen och
framhålla det naturliga som det riktiga. Protagoras räknade också
rättvisa och samvete som människornas gemensamma
gåfvor från gudarna. Men det hjälpte icke. Resultatet af
sofisternas verksamhet blef, att all både gudomlig och
mänsklig auktoritet gärna sattes under debatt och angreps
från olika håll.
Med sofisterna har tviflet kommit in i tänkandets
historia, där det denna gång som alltid sedermera
uppträder vid slutet af en filosofisk epok, upplöser dennas resultat
men också i sig bär fröet till en ny och högre kulturpe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
