Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevisar han, att ett försök att få fram »normen för
sanningen» om hästen genom att tala om bestämningar som
hofvar, svans och man måste sluta oriktigt. Detta är den
ena delen af metoden, Sokrates’ s. k. ironi. Sedan
kommer hans s. k. majevtik, då han på grund af det
föregående resonnemanget får fram begreppet häst ur
människans eget inre. Majevtik betyder förlossningskonst.
Sokrates valde på skämt detta ord, därför att hans mor var
barnmorska, men uttrycket är lyckligt under alla
förhållanden. Det gäller ju att förlossa, föda fram det i det
mänskliga moderlifvet bildlikt taladt liggande begreppet.
Var nu ynglingen, som Sokrates undervisade, klok nog,
så måste han ju gå in på, att Sokrates lärt honom en del,
som han icke tänkt på förut. Men var han mer än
vanligt klok, så beklagade han sig nog öfver att den där
historien om begreppet inte var så lätt att förstå.
Begreppet häst, måste han säga sig, flyr undan för min tanke,
jag kan inte förklara det, jag lyckas inte att föda fram de
allmänna egenskaper, som känneteckna alla hästar utan
undantag, men som på samma gång skilja hästen från alla
andra djur.
Här kom också Sokrates själf till korta, stod kvar på
naivare ståndpunkter och förföll till den gamla vanan att
vid bestämmandet af ett tings egenskaper äfven ta med de
tillfälliga och icke allmängiltiga. Men hans förtjänst inom
tänkandets utvecklingshistoria, den stöt framåt, som han
här gaf och som ledde till hans främste lärjunge Platos
idélära, är hänvisningen till att normen för sanningen finns
i, som han uttryckte sig, människans egen inre gudaartade
natur, i de oskrifna lagar för sanning och rätt, som
människan bär i sitt inre, i sitt förnuft och hvilka hjälpa oss
att undgå misstag.
Men Sokrates betonade också själf i detta
sammanhang, att det fanns hinder för tankeförmågan, som denna
icke kunde öfverskrida, och han förklarade då undergifvet:
jag vet, att jag ingenting vet. Hvad jag velat åstadkomma,
har sitt berättigande ändå, det är ägnadt som väckelse till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
