Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Althusius uppträder också år 1600 som
demokratiens förkämpe och lär, att suveräniteten ligger hos
folket, det är folket, som evigt lefver och hvars välfärd
staten skall främja; regeringsmakten må ligga i händerna
på en eller flera, dess utöfvare äro dock folkets
representanter och ansvariga inför folket. Hugo Grotius
grundlägger midt under trettioåriga krigets fasor den moderna
folkrätten i sin bok »Om krigets och fredens lag», som
utkom 1625, och Giordano Bruno blir martyr för sin nya
naturfilosofi, som omspänner icke blott den enskilda
nationens eller de olika nationernas intressen utan världsalltet
och metafysikens stora problem.
Medeltidens uppfattning i astronomi var som dess
andliga lif i öfrigt byggd på antikens läror, där icke kyrkan
hade sitt ord med i laget. Trots att vissa enstaka snart
glömda röster äfven under antiken höjts för en modernare
åskådning var det ännu Aristoteles’ och Ptolemäus’ läror,
som tillsammans med bibelns behärskade sinnena och kräfde
rätt för jorden att vara universums medelpunkt. Nikolaus
Kopernikus har fått den stora, definitiva äran af att ha satt
solen i jordens ställe inom vårt planetsystem, men utom
detta sträckte sig knappast hans lyckliga spekulationer, och
det dröjde i ett femtiotal år, innan man tog hans märkliga
upptäckt på allvar. Det skedde, då den neapolitanske
domi-nikanermunken GlORDANO Bruno, född 1 548, uppträdde
och förfäktade de kopernikanska åsikterna med kraft och
värme samt utvecklade dem till en helt ny världsförklaring
och för öfrigt gjorde det första mera själfständiga försöket
till filosofisk systembyggnad i nyare tid. Kopernikus hade
antagit, att världen var begränsad af fixstjärnhimlen, som
han antog vara orörlig, men Bruno förklarar, att världen
icke kan ha några gränser alls.
Se på oss själfva, säger Bruno, hos oss ligger en drift
till ständig utveckling, vi kunna icke tänka oss ett tal så
stort, att det ej måste finnas ett än större; skulle naturen
vara fattigare än vår ande! Kan vår jord röra sig fritt i
världsrummet, så kunna nog de andra stjärnorna det också,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
