Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säger Spinoza. Men hvad är det då som man skulle älska
och eftersträfva? Jo, det eviga och oförgängliga,
kunskapen därom. Här ligger lyckan.
Hvarje tanke har, säger han, sin själfuppehållelsedrift.
men då man med full rätt sträfvar att bevara sig själf,
kan man råka i strid med andra tankar, om man icke
tänker på, att allting annat likaväl som en själf äro lika
berättigade delar af samma Gud. Hvad människan angår,
har hon, så vidt hon är ett tänkande väsen, lika mycket
af verklighet hos sig som hon äger af kännedom om Gud.
Har hon rätt fattat detta, vet hon, att den sanna
själfbeva-relsen och den utveckling mot det högre, som kan vara
henne möjlig, ligger endast och allenast i hennes med
vetande och gemenskap med Gud, och för att gå fram på
den vägen behöfver hon icke råka i strid med andra.
Hvarje kännedom om Gud innefattar ovillkorligen
kärlek till Gud. Sträfvan efter »den intellektuella kärleken
till Gud», det är i Spinozas etik dygden och det högsta
goda. Det kan sägas vara ett mystiskt drag i detta, men
medan mystikern drar sig tillbaka från världen och
försjunker i sig själf, betonar Spinoza just det intellektuella
hos kärleken till det högsta; man skall bruka sitt förstånd
och skaffa sig kunskap och vetande. Når man det högsta
trappsteget af detta vetande, måste man i allt som sker
förstå och älska den eviga, enda, nödvändiga, gudomliga
ordningen.
Denna kärlek tänker icke på genkärlek. »Den som
i sanning älskar Gud, önskar icke, att Gud älskar honom
tillbaka». Möjligheten af att Gud skulle kunna med
särskild kärlek omfatta någon enskild del af världen, är för
öfrigt utesluten. Den som verkligen fattar Gud, vet, att
Gud icke är något enskildt väsen bredvid andra, utan att
han är världen, den enhetliga världsordningen själf.
Visserligen talar Spinoza om Gud som »det oändliga intellektet»
om att han bär »kärlek till sig själf», men i grunden blir
han en opersonlig naturkraft. »Blott ett ändligt väsen kan
vara personligt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
