Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dömen, för det första sådana, där subjekt och predikat äro
identiska, såsom A = A, för det andra demonstrativa
satser, sådana som de matematiska, t. ex. satsen om att
vinklarnas summa i en triangel är lika med två räta, för det
tredje sådana, som uttala sig om ett visst »nödvändigt
samband» mellan två saker, t. ex. att guldets gula färg
sammanhänger med den ädla metallens oförbrännelighet och
smältbarhet, samt slutligen för det fjärde sådana, som yttra
sig om någots existens, t. ex. Gud finns till. De
först-nämda, de identiska, satserna äro absolut sanna men också
fullkomligt intetsägande. Den andra klassens omdömen
äro likaledes sanna, innebära en bevisbar sanning och äro
oberoende af all erfarenhet såväl som af de i dem
omtalade föremålens reella existens. Den tredje klassens kunna
åter icke göra anspråk på nödvändig och allmängiltig
sanning; här är det erfarenheten, som lärt oss hvad vi
uttala som ett faktum, men allmängiltiga sanningar kan
erfarenheten icke ge oss. Därför är naturvetenskapen ingen
demonstrativ vetenskap såsom matematiken. Vår
öfver-tygelse om allmängiltigheten af naturlagarna har mera
karaktären af tro. Den fjärde klassens omdömen slutligen,
existens-satserna, äga olika grad af visshet, beroende på
hvad det är, om hvilket man utsäger, att det existerar.
Vår egen existens måste sålunda, säger Locke, vara
omedelbart viss. Guds existens anser han också bevislig.
Och hans bevis stöder sig på kausalitetslagen, hvilken han
anser som utan vidare tydlig och klar: intet kan icke
frambringa något. Han går ut från det egna jagets
existens, hvilken måste ha en början och därför en orsak.
Då detta, fortsätter han, gäller om alla andra ändliga
varelser, som kunna anföras som orsaker till det egna jagets
existens, måste det ges ett oändligt väsen som sista eller
första orsak till alla ändliga varelser, och detta oändliga
väsen måste vara ett tänkande väsen, en Gud, eftersom vi
själfva äro tänkande väsen och tänkande icke kan framgå
ur icke-tänkande. Som stöd för denna argumentation åbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
