Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturvetenskapen rör sig, är fullt tillräcklig för lifvets
sträf-van och ändamål. Erfarenheten är och förblir vår stora
läromästare. Och det genom erfarenheten gifna
kausal-sammanhanget är praktiskt sedt icke att tvifla på. Hume
antager detta sammanhang äfven på själslifvets område och
förnekar med skärpa möjligheten af viljans frihet. I
stället för att kalla Hume skeptiker skulle man rättast kunna
beteckna honom med det modernare ordet positivist*
Tran-sendent kunskap är, som sagt, för honom omöjlig.
Metafysiken, den rationella teologin rör sig med saker, som
endast kunna bli föremål för tro.
I sin etik kommer Hume till samma slutsatser som i sin
kunskapsteori. Det grundläggande för moralen ligger i en
tendens, hvars berättigande icke kan bevisas. Det är känslan
och icke förståndet, som afgör hvad som är godt eller ondt,
och känslan bestämmes af lust och olust. Det är
emellertid ingalunda den egna lusten endast, som
människan söker och uppskattar, altruismen, sympatin och
välviljan för andra är ett lika ursprungligt drag hos vår natur
som egoismen.
Denna etiska riktning, som ser det egentliga
underlaget för moralisk värdesättning i den sympatiska känslan,
räknar som andra representanter i England den förut på
tal om Locke omnämnde moralfilosofen Shaftesbury
(1671 —1713) — »ju mer man arbetar på att tjäna andra,
samhället, mänskligheten, ju mera vinner man för sin egen
person» — samt Hutcheson, (1694—1747) som ser
det etiska målet i en harmoni mellan egoismen och
altruismen, »den största möjliga lycka för det största möjliga
antal». Den franskbördige Mandeville (1670 —1733)
opponerar mot denna lycksalighetsmoral och häfdar
sär-skildt egoismens berättigande, i det att han påpekar, att många
kulturens bästa resultat visat sig framkomna genom egoismen.
Bentham (1748—1832), af Goethe kallad »den radikale
* Positivismen menar, att ett sant, »positivt» vetande är
möjligt endast på grund af i erfarenheten gifna fakta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
