Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Människans sanna natur kommer till sin rätt hvarken
genom den nya upplysningen eller den gamla kyrkliga
renlärigheten. Rousseau ställde naturtillståndet framför
kulturtillståndet, men han predikade därför icke någon återgång
till vildelifvet, en försvunnen lägre utvecklingsgrad, utan
menade med sitt naturtillstånd det som hvar och en bär
i sitt eget innersta, en trängtan efter » själfhäfdelse », för
att tala med Ellen Key, som ofta måste kufvas af
kultursamhället och dess arbetsfördelning. Han framhåller också
starkt, hvilken glädje människan kan finna i naturens
ensamhet och tror icke på välsignelsen af våra behofs
tillväxt, deras ökade tillfredsställelse och de materiella
förmögenheternas utveckling. Lyckligare är för honom
begränsningen, det enkla naturliga lifvet i det lilla, där hvarje
individ i fred kan utveckla sina egna bästa anlag. Hans
bekanta idéer om uppfostran gå just ut på att barnet skall
få förkofra sig så vidt möjligt på egen hand. Det gäller
egentligen att hålla de hindrande inflytelserna borta.
I Tyskland var det liksom i Frankrike Locke, som
stod som upplysningsfilosofins grundpelare, men endast som
en af dem ; Leibniz och äfven Descartes äro andra.
Christian Wolff (1679—1754) populariserade den
Leib-nizska filosofin, men företog några ändringar, som långt
ifrån kunna kallas förbättringar. Han var framför allt en
systematiker med äkta »tysk grundlighet», och som hans
främsta förtjänst kan räknas att han »lärde filosofin tala
tyska», det språk, på hvilket sedan så många viktiga
filosofiska system skulle skrifvas.
Medan Voltaires och Rousseaus naturliga religion trädt i
polemik med kyrkan, var det i Tyskland många inom
kyrkan, som sympatiserade med upplysningsfilosofin. Man gick
psykologiskt sedt ut ifrån, att den andliga olikheten
mellan människorna berodde liksom hos Leibniz’ monader på
olika grad af dunkelhet eller klarhet och hoppades därför
allt af »upplysningen». Detta till en början. Sedan
häf-dade man i anslutning till Hume, Shaftesbury och
Hutche-son samt Rousseau känslolifvets stora betydelse vid sidan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
