Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillvaron. Framskridandet i kultur kan göra människorna
klokare och mer raffinerade men hvarken bättre eller
lyckligare; tvärtom skola de känna lidandet allt intensivare, ju
mera de lära sig fatta af tillvaron, och geniet lider af alla
mest. Det ges blott ett enda medel att bli kvitt eländet,
befrielsen från tillvaron genom döden. Vi kunna visserligen
känna en försmak af denna befrielse, nämligen i den
äste-tiska åskådningen eller i den »ointresserade» vetenskapliga
forskningen, och äfven medlidandet och den religiösa känslan
räknar Schopenhauer till det positivt värdefulla, men denna
försmak, som »upphäfver viljan till lifvet» —
Schopenhauer är icke alldeles konsekvent —, är tyvärr öfvergående.
Viljan som »tinget i sig» måste vara fullständigt fri,
oafhängig från tid och rum, orsak och verkan. Viljan som
företeelse, som förkroppsligad vilja är åter fullständigt ofri,
då allt här måste ske på grund af orsakslagen, som äfven
människan är underkastad. Härifrån kommer det underliga
faktum, att man känner sig fri i sina speciella företaganden
och menar, att man när som helst skulle kunna »börja ett
nytt lif», »bli en annan människa», under det att man i
själfva verket från födelsen till döden fortfar att vara samma
af en själf ogillade karaktär, som måste spela sin roll till slut.
»Hela djur- och människolifvet är en affär, som aldrig
går ihop, en lek, som icke är värd det vaxljus, som
belyser den. Hvartill alltså lifvet? En blick i vårt innersta
visar oss, att det är den omätliga kärleken till tillvaron,
viljan till lifvet för hvarje pris och utan hänsyn till dess
värde eller ändamål som gör att vi lefva. Vi vilja lefva
utan att veta hvarför eller hvartill.»
Schopenhauers moralbud kan med en sådan åskådning
gifvetvis icke bli annat än en uppmaning till sökandet af
det som leder till världens och tillvarons förintelse. Detta
mål kan dock icke nås genom själfmord, ty härigenom
skulle man på sin höjd kunna förinta en bestämd,
individuell tillvarelseform, men det skulle kunna ske därigenom
att viljan upphäfver sig själf, så att vi få träda in i
nir-vana, i den absoluta ron, som vi här i lifvet förgäfves söka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
