Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äfven Eduard v. Hartmann (1842 —1906), först
officer, sedan på grund af sjukdom privatman i Berlin, är
pessimist. Tillvaron är grundlös och ändamålslös. Summan
af lustkänslor är alltid fattigare än olustkänslornas summa.
Icke desto mindre måste dock denna världen betraktas som
den bästa möjliga, eftersom en god värld öfverhufvudtaget
icke är möjlig. Världens återlösning skall inträffa, då
människornas flertal kommer till insikt om tillvarons
värdelöshet. På den enskilde ställes därför den etiska uppgiften
att utbreda upplysning, vetande och kultur, så att denna
insikt ju förr dess hellre må komma. Själens odödlighet
måste förnekas; hvar och en, som verkligen uträttat något
här i världen, önskar också den absoluta förintelsen; det är
endast filistern, som liknar sina bröder liksom ett ägg liknar
ett annat och som aldrig lyckats utföra något, efter hvilket
han kunde ha rätt att känna sig trött, som icke vill hoppas
på den eviga sömnen.
Världen har tillkommit genom en tillfällighet, i det
att den blinda, »dumma» viljan vaknat till medvetande och
»ryckt till sig idén eller föreställningen», hvilken å sin
sida sträfvar att fylla den »hungriga» viljan med
ändamålsenligt innehåll. Den förnuftslösa viljan ger alltså världen
och tingen existens, föreställningen ger dem
ändamålsenlighet. Hartmanns viktigaste teoretiska arbete heter »Det
omedvetnas filosofi». Världens orsak är som sagdt det
omedvetna, som är dels aktivt, viljan, dels passivt,
föreställningen. Detta omedvetna iakttaga vi öfverallt i
tillvaron. Vi höja omedvetet vår arm för att afvärja ett
angrepp, vi känna skam öfver en orätt, vi begått, eller äckel
för viss föda, och äfven detta är oss omedvetet liksom vår
organisms verksamhet. Då världens återlösning sker genom
förintelsen, skall viljan återvända till det omedvetna, och
äfven idén, världsregeringen, Gud, skall befrias från den
genom en olycklig tillfällighet uppkomna tillvaron.
Som representanter för den realistiska riktningen efter
Kant nämndes Herbart och Lotze. Herbart, född 1776
och död som professor i Göttingen 1841, utgår från er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
