Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artiklar - Penningväsendet och dess olösta problem. Av professor G. Westin Silverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PENNINGVÄSENDET
fall, som under åtskillig tid lade en viss tyngd över de
flesta länders näringsliv. Så kom omkring år 1890
upptäckten av de övermåttan rika guldfyndigheterna i
Transvaal och därmed en ny högflod i guldproduktionen,
ledande till en ny våg av allmän prisstegring. Dessa en
förgången tids prisrörelser äro väl nu förgätna av så
gott som alla utom ekonomerna, i vilkas intresse det
ligger att bevara gångna tiders erfarenheter i minnet,
men de voro på sin tid föremål för en ganska allmän
uppmärksamhet. Värre var det dock inte än att man i
det stora hela var belåten med guldmyntfoten. Det
stannade i alla fall vid en förändring i den allmänna
prisnivån med en eller ett par procent om året. Så pass
hygglig var denna lösning av problemet att skapa en
genom åren beständig värdemätare, att knappast några
andra än teoretikerna av facket brydde sig om att
fundera över frågan, om inte guldmyntfoten kunde och borde
ersättas av ett penningvärde av annan art.
Så kom 1914, och guldmyntfoten blev ersatt av ett
penningväsen av annan art. Pappersmyntfoten kom,
visserligen inte för första gången i penningväsendets
historia. Den kom och visade under fyra års krig
och fem, sex års fred alla sina sämsta sidor. Nu om
någonsin var det illa ställt med penningens
värdebeständighet. En våldsam, på sina håll vanvettig allmän
prisstegring fram till 1920 och sedan ett våldsamt
prisfall ; tredubbling av prisnivån på några få år, där det var
som bäst, och miljon- eller miljarddubbling, där det var
som värst.
Och ändå kan man ha anledning att spörja, om inte
pappersmyntet inom sig gömmer på en lösning av
penningens problem, bättre än någon annan.
Pappersmyntet kan bli hur litet värt som helst, om det utges i
obegränsad mängd, men det bör lika gärna kunna bli precis
så mycket värt, som man önskar, bara man håller dess
mängd inom bestämda gränser. Varför knyta
penningväsendet till en vara, som produceras med stora offer
av arbete och kapital och som med nödvändighet
produceras än i för stor, än i för liten mängd för att dess
värde skall bibehålla sig oförändrat, när man kan ta
några ton papper — en mycket billig vara — och
förvandla papperet till penningtecken, vilkas mängd och
värde staten efter behag kan reglera? Det må så vara,
att staten i kristider tämligen ofelbart missbrukar sin
makt över pappersmyntet, begagnande möjligheten att
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
