Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. En vinternatt i Ukrajna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Omsider träffade han på en häst, som stod och betade
barren af en gran. Som den var sadlad, svängde han sig
upp på ryggen och försökte drifva den framåt. I början
vacklade den och vägrade att gå. Sporrarna klämdes i.
Hästen tog några steg framåt och så småningom tinades
hans stela leder upp att han kunde gå framåt.
Steg för steg gick det. Än hindrades han af kanonvagnar
eller kärror, för hvilka måste tagas en omväg, än
sjönk hästen till buken ned i ett hål, hvarför ryttaren måste
stiga af och med tygeln hjälpa honom därur.
Ju mer han närmade sig staden desto svårare blefvo
hindren. I långa rader lågo de svenska soldaterna. Somliga
hade tältat, andra sofvo i snön. I klungor stodo trossvagnar
och frysande kreatur. Det var omöjligt att komma
fram. Da måste Gustaf Buss stiga af hästen och till fots,
ibland krypande mellan kärror och lavetter, i bland klifvande
öfver döda människor och djur, kämpa sig fram mot
staden.
Ändtligen nådde han stadsporten. Den var öppen men
spärrad af några vagnar, hvilka han måste klättra öfver.
I staden upprepades samma skådespel som utanför murarna.
Massor af soldater lågo och sofvo på gatorna, på
gårdarna, i skjul, hvart de kunde komma. Somliga stodo
lutade mot husväggarna. Han tyckte det var märkvärdigt,
att de kunde sofva så djupt i en sådan ställning. Men då
han kom dem närmare, märkte han att de voro döda.
Nästan hvartenda hus var inredt till sjukhus, där sårade
och döende lågo och fältskärarne ännu i morgongryningen
afsågade de förfrusnas lemmar. Deras ohyggliga skrik
trängde ut på gatorna, och Gustaf Buss ryste. Så nyss
kommen till hären som han var, hade han icke tänkt sig
kriget så förfärligt. Men på samma gång kunde han icke
återhålla en känsla af beundran för dessa män, som trots
allt, trots köld, hunger och de förfärligaste plågor likväl
stodo fast vid att följa sin konung på den väg där han
ville gå. Och när han tänkte på sin vän fänriken Konrad
Hård, som förfrusen, hungrande, kanske döende satt där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
