Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. En vinternatt i Ukrajna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Fryser han? Bagatell! Det göra vi alla och kungen
med. Det är ingenting att tala om. Och livad hungern
beträffar må han draga till bältet litet bättre. Jag har
själf på ett och ett halft dygn ej smakat mer än en kvarts
kaka bröd förutom all den snö, jag proppat i halsen. Kanske
han vill ha fågelpastej och glödgadt vin?
— Jag menar att han är förfrusen och behöfde vård.
Kruse kastade en hastig och skarp blick på unge Buss.
— Ah, det var en annan sak. Hvarför sade du mig
ej det genast?
— Jag ville ju, men du pratar ju så mycket, så man
hinner knappt få fram ett ord.
— Pratar jag! Visst gör jag det. Och intet ondt däri
för resten. Därvidlag är jag liksom i så mycket annat en
fullkomlig motsats till vårt tysta majestät, som bara ler,
men aldrig pratar, hur galet det än går. En präktig kung
för resten. Lefve hans majestät! ropade löjtnanten och höjde
skinnmössan i vädret.
Några af soldaterna, vaknade och stirrade förvånade på
löjtnanten. Men ingen instämde i lefveropet.
Löjtnant Kruse reste sig upp, skakade snön af kappan
och sträckte på benen.
— Du vill alltså att jag skall följa dig till Hård och
hjälpa dig forsla in honom till någon bensågare, som kapar
fotterna af honom.
— Icke så. Icke så. Fotterna behöfva visst icke kapas.
Men han behöfver vård, yttrade unge Buss.
— Nå, vi få se. Befinner han sig långt härifrån?
— Nej, blott litet utom staden.
— Ja, då kanske jag hinner. Men i annat fall får du
söka rätt på någon annan att hjälpa dig, ty klockan sju
skall jag ha vakten utanför konungens hus. Raskt framåt.
Löjtnant Kruse och kornett Buss, båda anställda vid
kongliga lifdrabanterna, begåfvo sig i väg.
Det blef samma plumsande och krypande i snön, klättrande
öfver trosskärror och kanoner som på ditvägen. Ändtligen
nådde de den vagn, där Hård satt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
