Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. En vinternatt i Ukrajna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ena svartnade tån efter den andra föll till golfvet. Hårds
bröst arbetade våldsamt, kallsvetten stod honom om pannan,
han kramade Buss’ hand, så att denne förlorade känseln i
den, då och då trängde ett stönande ut från hans läppar,
som visade hur ohyggligt han led, men han skrek icke mer.
Under hela tiden, som operationen varade, runno tårarna
från den unge’ Buss ögon, och han suckade djupt. Han
tyckte det var förfärligt att se sin vän så lida.
Ändtligen var det öfver. Alla tårna på båda fotterna
voro bortklippta.
— Jag tror vi nöja oss med det här. Det öfriga får
vara till i morgon, yttrade gubben till sina medhjälpare.
— O, min Gud! tänkte Hård, skall detsamma upprepas
i morgon!
Gubben, som märkte hans oro, lugnade honom.
— Var vid godt mod, min unge herre. Kanske vi
icke alls behöfva göra något mera vid fötterna annat än
lägga på salvor. Kanske skola dessa borttaga den fula
svarta randen innanför tårna.
Hård låtsades taga denna upplysning för god, men han
såg huru de båda yngre fältskärerna gåfvo hvarandra en
menande blick.
Med en suck släppte han Buss’ hand, medan den gamle
förband hans stympade fötter. Så lades han på en fäll på
golfvet utmed väggen, där flere lika olyckliga som han förut
lågo, en filt och soldatkappan breddes öfver honom, han
fick något brännvin, och efter en stund somnade han.
Då smög sig Gustaf Buss ut med hat i hjärtat mot
dessa, som stympat hans vän.
Utanför kungens bostad, som bestod af ett litet simpelt
trähus och mera liknade en torpares stuga än en furstlig
boning, gick löjtnanten vid lifregementet Erik Kruse och
postade. Han var stolt öfver att ha vakten utanför sin
konungslige herres slott, som han kallade träskjulet, och
trots kölden, trots hungern och eländet var han glad som
alltid och vankade långsamt fram och tillbaka med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
