Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. En vinternatt i Ukrajna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något illa, då han går så där ensam uppe om nätterna. Det
tror jag ej. Men jag tror att han längtar efter en kula,
sin egen kula, ju mer han börjar inse att det går galet.
Marschera tillbaka vill han ej. Framåt måste han gå. Men
stupa kan han. Och jag tror icke att han skulle känna sig
lyckligare än om i denna stund hans kula komme susande
och ändade hans lif, så att han finge begrafvas här ute bland
sina stupade soldater. Det vore en härlig död efter slika
ärofulla bragder...
En dunderkung är han. Sannerligen den härligaste
och underligaste människa på jorden. Och därför gå de
svenske i döden för honom, se icke till höger eller vänster
utan blott lyssna till hans ljungande kommandorop: Friskt,
bussar! Gån på uti Herrans namn! Och så smäller
det, och vi klämma på fienden, så att den springer som
skrämda får.
Hvilket lif har icke hans varit! Vid femton år enväldig
kung och förvånar rådsherrarne med sin själfrådighet och
maktkänsla. Vid aderton år vinner han sin första seger.
Och sedan går allt framåt, alltjämt... tills nu. Tvärt emot
erfarna generalers råd vågar han, ynglingen, tåget mot
Narva — och lyckas; tåget öfver Düna — och lyckas;
tågen fram och tillbaka genom Polen — och lyckas;
försöker att afsätta August — och lyckas till förvåning icke
blott för svenskar och polackar utan för hela det undrande
Europa. Hvad helst han företagit sig, äfven det svåraste,
det orimligaste, har gått i fullbordan. Kanske han äfven
kan reda sig ur denna malheur, i hvilken vi råkat? Hvem
vet! Kanhända. Fastän generalerna nu som förut knappast
tro det.
Dörren till trähuset öppnades. Ögonblickligen stannade
löjtnanten både i sin promenad och sin tankegång, slog ihop
hälarna, ställde sig stel som en pelare och saluterade med
värjan.
— Hans majestät! ropade han så att det genljöd kring
gatorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
