Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. En vinternatt i Ukrajna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vi ha inte tid att tala om Hård nu. Jag har blifvit
befalld, att följa med kungen på en rekognoscering och skall
taga en kamrat och tio ryttare med mig. Har du lust att
vara med?
Det glänste till i Buss’ ögon.
—Kungen... kungen, stammade han.
— Ja, just kungen. Har du lust att vara mod?
— Om jag har! Naturligtvis, utbrast unge Buss utom
sig af förtjusning.
Han hade glömt sin vän, glömt hans lidanden och
tänkte endast på glädjen att få vara i sin dyrkade konungs
närhet.
De tio ryttame voro snart anskaffade och i spetsen för
den lilla truppen red Karl den tolfte ut genom porten.
Denne var nu någorlunda afröjd. Kanoner och kärror
inforslades i staden, men ännu var likväl trängseln och
villervallan stor och de döda människorna och hästarna
fingo ligga som de legat. I snön försökte soldaterna af ris
och grenar göra upp eldar för att värma sina stelfrusna
lemmar och koka de få köttbitar de hade till en varm soppa. Några
af dem reste sig upp och hälsade, då de sägo kungen, en och
annan hurrade, men många lågo likgiltigt kvar på marken
och stirrade efter honom med af köld rödkantade ögon.
Kungen såg hvarken till höger eller vänster, där han
red fram i skridt, noga undvikande att hästen trampade på
någon död. De sjukas jämmerrop, soldaternas tystnad,
villervallan, eländet låtsades han ej märka. Han red
långsamt framåt och det såg ut som om hans drömmande blick
sköt långt bort, långt bort från det ohyggliga närvarande.
Vid sidan af skogen, där soldaterna för att få något
skydd mot den isande vinden hade lägrat sig, vidtog steppen.
Dit styrde kungen kosan.
Hvit och jämn med låga kullar utbredde den sig för
deras blickar. Ett enda oändligt snöfält, som sträckte sig
ända bort till synranden och tycktes omfatta hela jorden.
På många ställen hade vinden sopat marken bar, på andra
tornat upp väldiga snödrifvor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
