Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Lilla kommendant, du skall hänga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det betyder ingenting. Jag ämnar med kanonerna
hålla vallen så ren, att ingen ryss skall våga sticka upp
hufvudet, svarade kungen hastigt.
— Ja, i så fäll, om kanonerna kunna det uträtta, har
det ingen nöd.
— Visst kunna de det. Ingen ryss skall våga sticka
upp hufvudet.
— Då är ju allt godt och väl.
Men kungen märkte att Gyllenkrook icke trodde på
hvad han sade och icke hade någon tillit till kanonerna.
Det harmade honom.
— Hur vill då öfversten afhjälpa saken? frågade han
något kärft.
Gyllenkrook vågade icke innehålla med sin mening.
Inför dessa stora blå outgrundligt blickande ögon måste
sanningen fram.
— Utom skjutandet med kanoner, kunde man ju af
risknippen och halmkärfvar bilda ett slags skärmar för
stormstegarnes bärare. De skulle härigenom vara tryggare och
lättare nå till vallen.
Kungen blef otålig:
— Bah! Så mycket bråk behöfs icke. Kanonerna mäkta
nog hålla vallen ren. Och fastän vi gripa verket an vid
högsta middagstid, skall öfversten få se, hur snart de våra
komma in i fästningen.
Med dessa ord afskedade han Rehnskiöld och
Gyllenkrook och steg till häst för att ensam i halfmörkret rida
ut på en rekognoscering. Rehnskiöld ville följa honom, men
kungen vinkade afvärjande med handen.
Kungen ville vara ensam. Det var icke första gången.
Allt sedan motgångarnes tid begynte, blef detta behof
starkare och starkare. Ofta kunde han oförmodadt, stundom
alldeles ensam, stundom blott åtföljd af några få simpla
ryttare, rida ut från lägret och stanna borta i dagar, ja
i veckor utan att någon af befälet visste hvar han fanns.
Han måste döfva de gnagande tankar, som ständigt plågade
honom, och detta kunde, liksom då han någon gång blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
