Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Din eländige kaftanafskärare och tsariske skurk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skönare, där klinga kornas bjällror vackrare, där är allt
renare, finare, bättre än hos dessa smutsiga, vämjeliga
zaporoger! Ack, jag önskar jag vore hemma igen!
Gamla Marjanka nickade stillatigande. Hon som
brutalt blifvit skild från barn och barnbarn, som sett sina
söner dödas inför sina ögon, sina döttrar säljas som
oskäliga djur på en marknad, hon förstod så väl ett ungt hjärtas
hemlängtan.
— Men din bror, hur var det med honom? Du sade,
att du icke visste om han lefde eller var död, återtog hon,
då Mitja setat tyst en stund.
— Min bror! Ja, det var, när jag blef bortröfvad...
Vi hade växt upp tillsammans. Aldrig hade jag haft en
kärare lekkamrat. Vi hade sprungit i bergen, vallat korna
och getterna, och befunno oss på hemvägen, då jag
plötsligt blef skild från honom.
— Och det var då, du bortröfvades?
— Ja. Det var en kväll för några veckor sedan. Snön
låg ännu kvar på bergen, men i dalsänkorna började det
späda, ljusgröna gräset titta upp. Vi gingo hemåt,
sjungande, dansande, en flicka till och jag, en ovanligt fräknig
och ful tös men glad och munter. Efter oss kom min bror
Kobita gående... Ack, jag minnes ännu, hur vacker den
kvällen var. Solen hade nyss gått ned, men ännu var det
ej mörkt utan endast dunkel skymning. Himlen lyste röd.
Mot den stack bergens matta hvithet af så underbart mjukt,
och vid deras fot bredde sig mörka skuggor. En
skogsdunge höjde sig framför oss, men öfver trädens toppar
kunde jag, då vi gingo nedför bergssluttningen, se steppen,
som sträckte sig långt i fjärran, vid och öde.
...Sorglösa vandrade vi framåt. Plötsligt kom från
något håll — jag märkte ej hvarifrån, allt gick så
förfärligt fort — en skara zaporoger framgalopperande.
Förskräckta flydde vi skrikande. Men de hunno lätt upp oss,
grepo mig och min kamrat och kastade upp oss i sadeln.
...Då hörde jag ett rytande bakom mig. Det var
min bror, som sprang efter dem. Och så snabb och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
