Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Hvem är du, svartögda flickebarn?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inbillat honom. Men Gyllenkrook lär visst ha kommit
honom på andra tankar... Men alla fall tror jag ej
kungen är riktigt nöjd med härens nuvarande tillstånd.
— Nej, det är då sannerligen icke att undra på. Han
lär ju ha svårt för att sofva och går om nätterna fram och
tillbaka i sitt tält och grubblar... Men hvad grubblar han
då på? Jag tycker han så godt först som sist kunde låta
hären återvända till sina goda kvarter i Sachsen.
Kruse gaf sin unge vän en bister blick.
— Pilt! brummade han. Tror du kung Karl någonsin
går tillbaka? Aldrig. Förr stupar han... Hvilket jag väl
tänker är det han önskar mest, tilläde han hviskande för
sig själf. Men att han grubblar är föga att undra på.
Längre framåt kan han knappast komma; och gå tillbaka
vill han ej. Hans stolta sinne kan ej böja sig. Och jag
tror att han förr går under med hela hären än han viker
ett steg från den kosa, han en gång beslutat taga.
— Gå under! Ja, härens läge är nästan tröstlöst. Man
kunde vara färdig att förtvifla, mumlade unge Buss.
— Bah! Aldrig förtvifla! utbrast Kruse. Det passar
ej en svensk krigare äfven under de mest svåra
förhållanden. Och därtill finnes för öfrigt ingen anledning. Ännu
är kung Karls lyckostjärna ej helt nedgången. Hvem vet?
Kanske skall den åter en gång stiga i all sin prakt och
lysa för en häpnande värld, klarare än någonsin... — Ja,
så skall det bli. Vi skola slå ryssen. Vi skola eröfra tsarens
hufvudstad, hela hans land. Vi skola afsätta honom
som vi gjorde med den öfvermodige kung August. Och vi
skola komma hem, rika på byte och öfverhöljda af
evinnerlig ära. Vid min värjas blixtrande stål skola vi ej det!
Kruse hade talat med entusiasm. Unge Buss hörde
uppmärksamt på honom, i början något förvånad, sedan
förtjust, och äfven i hans ögon började en glimt af hopp lysa.
— Ja, vi skola klå ryssen, så han skall springa, ropade
han och satte hästen i raskare traf.
Plötsligt fästades hans uppmärksamhet af någonting
långt borta vid horisonten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
