- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
122

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Hvem är du, svartögda flickebarn?

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

djupa, men likväl ej träffat något ben, blifvit förbundna
samt svinet styckadt, fortsattes färden.

Komna i närheten af raststället hörde de buller och
rop. Hela lägret tycktes vara i uppståndelse och alla skreko
om hvarandra.

— Hvad månde stå på? tänkte de två jägarne och
påskyndade stegen.

Hunna fram frågade de den förste, de mötte, om
orsaken till bråket.

— De ha flytt! De ha flytt! skrek zaporogen.

— Hvilka då?

— Mitja och Lukaschka och gamla Marjanka.

Jeroschka och Dmitri tittade på hvarandra och kände sig
oroliga. Ilja Wassiljewitsch var sannerligen icke att leka
med, då han blef vred. Och nu om någonsin hade han
orsak därtill. Det var deras fel att flykten kunnat
verkställas. Hade de stannat kvar på sin post skulle ingenting
inträffat. Men nu! Kanske skulle Ilja låta skjuta dem?
Under förbannelser öfver den sömnige Nazarka
skyndade de vidare.

Kort efter sedan de två jägarne aflägsnat sig, greps
Nazarka, på hvilken den ringa mängd, som fanns i Dmitris
flaska, endast gjort en flyktig verkan, af en obetvinglig
brännvinstörst. Han hade nu fått blod på tand och kände
vilddjuret vakna inom sig.

Huttrande satt han och småsvor för sig själf, medan
han gaf skrifvaren Lukaschka, som lagt sig ned, en och
annan vänskaplig spark.

— Wodka! mumlade han. Den som ändå hade litet
wodka... Litet!... Mycket!... Oerhördt!... Kolossalt!...
Allt hvad jag kunde komma öfver skulle lätt rinna ned
genom min strupe. Wodka!... Wodka!... Wodka!...

Mitja låg och iakttog honom. Hon hade vaknat vid
Nazarkas svordomar och prat. Då hon såg att Dmitri och
Jeroschka försvunnit och endast en man bevakade dem,
steg tanken på flykt upp med förnyad häftighet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:49:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blagossar/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free