Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Icke ens en underofficer blottställer man så!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Här har jag det bra, men hvem säger mig hur jag
kan få det bland ryssarne, eller om de icke skulle behandla
mig precis på samma sätt som zaporogerna och kanske ännu
värre. Sannolikt. Jag har hört att deras herre, tsaren,
skall vara så vild, då han har druckit, och svår mot
kvinnor. Nej, det är nog bäst att jag stannar där jag är. Jag
vill icke lämna mina vänner. Och skulle någon af dem,
den vackre kornetten eller den käcke löjtnanten eller hvem
som helst blifva sårad i striden, vill jag vårda dem så godt
jag förmår. I synnerhet den unge kornetten, tänkte Mitja,
ehuru hon knappast ville erkänna det för sig.
Ju längre Mitja satt och tänkte, dess mer ense blef hon
med sig själf att hon borde stanna.
Hon var missnöjd med sig själf att någonsin halva
lyssnat till Lukaschkas ord och i förvirringen halft lofvat att
träffa honom vid midnattstid.
— Jag måste underrätta honom, om min afsikt att
stanna här och tillsäga honom, att genast lämna lägret, innan
han undersökt det noggrannare. Vill han icke det, hotar
jag honom med, att omtala hans förrädiska plan, tänkte
Mitja, i det hon reste på sig.
— Hvart skall du gå? frågade Dunja, då hon såg sin
väninna tankfull aflägsna sig.
— Jag skall endast gå och söka reda på en viss
person, svarade Mitja.
— Aha! mumlade Dunja. Den där unge mörke
svensken med de små mustascherna måtte riktigt ha slagit an
på henne. Men så är han också bra treflig, tänkte hon
med en liten suck i det hon såg efter sin bortgående
väninna.
Skymningen hade kommit.
Bland dunkla tält vandrade Mitja för att se, om hon
icke skulle kunna upptäcka Lukaschkas kringsmygande figur.
Men fåfängt. Hur mycket hon än ansträngde sig, kunde
hon icke se en skymt af honom.
Då beslöt hon att söka upp löjtnant Kruse och fråga
honom om han möjligtvis sett den person, som kommit fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
