Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. När lyckostjärnan föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det går bra, tänkte Hård. Fiendens rytteri är
redan bortjagadt; sker nu detsamma med fotfolket är
segern vår.
Regementena hade redan satt sig i gång, då de plots
ligt stannade liksom villrådiga. I stället för att rusa till
stormning, tågade de fram och tillbaka och företogo
åtskilliga underliga rörelser.
— Hvad i Jesu namn nu! Hvarför storma de icke?
undrade Hård och började känna sig illa till mods.
Efter en stund såg han svenska rytteriet komma
tillbaka efter att förföljt fienden och helt beskedligt ställa upp
sig nedanför höjden. Där blef det stående en god timmas
tid. Och alltjämt företogo fotfolkregementena dessa
besynnerliga rörelser nere på slätten.
Han förvånades.
Men inom fiendens skansar rådde en liflig brådska.
Skaror efter skaror skyndade till de hotade punkterna och
ersatte de bortdrifna. Genom sin kikare kunde han urskilja
tsaren, som på sin hvita häst oupphörligt galopperade fram
och tillbaka.
— Men hvarför storma ej svenskarne! Hvarför storma
de ej! mumlade Hård gång på gång och vred sig af
ängslan i vagnen.
Då ser han huru fotfolkregementena åter ordna sig.
— Nå ändtligen! Gud gifve att det icke vore för sent;
tänkte han.
Men i stället för att rycka an mot fienden ser han dem
till sin ytterliga häpnad marschera förbi och omkring
skansarne och ordna sig bredvid rytteriet på slätten nedanför
skogshöjden i vinkelrät finie mot den förra ställningen.
— Men hvarför detta? Sannerligen jag begriper något,
tänker han oroligt.
Men Göran stallknekt, han var nöjd och modig och
morsk och tviflade ej ett ögonblick på segern. Nu hade
han ju de svenska mellan sig och fienden. Nu fruktade
han sig ej. Och i öfvermodig glädje klämde han till med
ett hurra, så att det genljöd i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
