Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år / 194 (1900) Author: Nils Hydén Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. När lyckostjärnan föll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Ja, jag hörde det nyss af några ryttare, som varit
ute på rekognoscering.

— Nå, då skall det smälla, svarade kungen häftigt.

I detsamma kom Lewenhaupt inrusande.

— Ryssen är öfver oss. Om ers majestät befaller, tåga
vi genast vidare, ropade han.

— Kunna vi icke bjuda honom spetsen och slå honom
tillbaka? menade kungen.

— Omöjligt ers majestät! Trupperna äro i oordning
och föröfrigt modlösa. Dessutom är trakten i hög grad
olämplig. Kanske vi längre ned åt floden kunna intaga
en god ställning och göra motstånd. Men nu är det bäst
att tåga vidare så fort som möjligt.

— Ja, kanhända. Gör som generalen vill! svarade
kungen efter några ögonblicks betänkande.

Lewenhaupt skyndade ut och ordnade trupperna till
det fortsatta återtåget. Och nu gjorde han på eget bevåg,
hvad han föregående dagen förgäfves föreslagit, han lät
bränna den tyngre trossen, tog hästarne och lämnade dem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>