Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. När lyckostjärnan föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nej, nu måste jag gå. Kungen väntar mig, yttrade
Kruse.
Han hade i det längsta dröjt kvar hos sina vänner,
men nu vågade han ej längre. Han visste att kungens
öfverfärd snart skulle ske.
— Farväl, kamrater, och tack för alla gånger vi varit
tillsammans! yttrade han med en stämma, som han förgäfves
sökte göra fast. Fastän han beherrskade sig så mycket
han kunde, stego dock tårarne honom i ögonen.
— Farväl, Kruse! Tack för all din hjälp! mumlade Hård
och Buss doft och tryckte hans hand.
Han omfamnade dem... och så var han försvunnen
i dunklet.
Så snart han var borta, var det nära att förtviflan
gripit de två kvarblifvande. De kände nu starkare än
någonsin förut hela det öfvergifna och tröstlösa i sin belägenhet,
och hade de icke varit tillsammans utan hvar och en för
sig själf, kanske de brustit ut i tårar. Nu sökte de så godt
de kunde för hvarandra dölja sin djupa smärta. Hård
försjönk i dystra funderingar, medan Buss kände febern åter
tilltaga. Han lade sig ned på marken och slöt ögonen.
En skepnad visade sig på afstånd. Den närmade sig
de två vännerna utan att de märkte det. Det var en ung
flicka. Hon gick fram till Hård och lade sin hand på
hans axel.
— Sofver han? hviskade hon och pekade på Buss.
— Nej, se Mitja! Jag trodde du farit öfver med Mazepa.
— Han har icke begifvit sig af än, men skall göra det
snart. Jag smög mig bort för att träffa er.
Buss slog upp ögonen och stirrade på flickan. Hans
röda ansikte blef ännu rödare, men blicken lyste af glädje.
Han reste sig till hälften upp och vinkade flickan till sig.
Med nedslagna ögon gick hon fram till honom.
— Du har kommit för att taga afsked af mig?
— Jag ville se, hur det stod till med dig. Allt sedan
det förfärliga slaget har jag ju knappt kunnat träffa dig en
enda gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
