- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
217

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. När lyckostjärnan föll

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Äfven om de lofva det, general, så frukta vi likväl,
att de icke skola hålla ord, svarade flere bland officerarne.

Emellertid ville Lewenhaupt nödvändigt, att soldaterna
skulle utfrågas.

— Öfverstarna skola rida hvar och en till sin tropp
och inhämta manskapets tanke. Sedan skolen I komma
hit och delgifva mig den, befallde han.

Öfverstarna galopperade bort. Efter en stund
återvände de.

— Nå? frågade Lewenhaupt.

— Endast trenne regementen ha sagt sig vilja kämpa i
döden. Andra ha icke svarat med ett ord. Andra ha åter
öppet förklarat, att de icke ville låta sig ändamålslöst
nedhuggas. För öfrigt ha redan en mängd gått öfver til
fienden och generalen skall få se, att äfven de, som lofvat
att fäkta, komma att springa, blef det dystra svaret.

Nu anlände Menschikows kurir och begärde att få veta
hvad som blifvit beslutadt angående dagtingan.
Lewenhaupt kunde dock icke förmå sig att genast gifva honom
ett direkt svar, utan begärde ännu en timmes uppskof.
Kuriren kunde icke annat än gå in därpå, hvarpå han
drog sig något åt sidan för att icke blifva åhörare till de
svenskes öfverläggning.

Lewenhaupt begärde nu, att alla generalerna och
öfversterna hvar och en skulle säga ut sin mening. De gjorde
så och förklarade alla, att det var omöjligt att förmå folket
till något allvarligt fäktande. En hederlig dagtingan vore
det enda som kunde göras.

Lewenhaupt hörde tyst och dystert på. Så yttrade han:

— Jag kunde väl oaktadt ert afrådande välja att strida,
och jag skulle då vinna namn som en stor hjälte, och
ginge det galet, kunde jäg väl alltid själf frälsa min
person genom att i sista stunden gifva mig fången. Men
mitt samvete förbjuder mig att blott för min enskilda äras
skull ställa till ett så ohyggligt blodbad och föra vårt
fattiga folk till slaktbänken. Men jag fruktar allt för mycket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:48:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagossar/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free