Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. När lyckostjärnan föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hvilken skam! Hvilken feghet! tänkte han. Aldrig
skulle något sådant skett, om kungen varit kvar bland oss.
Han skulle aldrig lagt ned vapen utan strid. Han skulle
fått folket att följa sig. Och hade vi icke segrat, skulle vi
stupat till sista man. Det hade varit bra mycket bättre
och ärofullare... Jag förstår ej, hur Lewenhaupt kunnat
besluta sig för att låta hären undergå en sådan neslig skymf.
Att utan kamp nedlägga vapen och gifva sig fången! Har
man nånsin sett på maken! Han är alltid så försiktig,
general Lewenhaupt. Men denna gången tror jag, att hans
försiktighet spelat honom ett fult spratt. Hvad skall man
säga därom hemma i Sverige? Förtviflan skall gripa våra
landsmän, och rådet skall bli bestört och icke veta, hur det
skall handla. Och hvad skall Europa tycka. Med skam
och nesa få vi stå där och andra länder skola peka finger
åt oss.
... Och kungen ! Aldrig skall han förlåta Lewenhaupt
detta beslut. Det är jag säker på.
På de yngre officerarnes upprörda miner och häftiga
rörelser såg han att ryktet hade nått dem. Luften
genljöd af förbannelser och vredesrop. I sin förtviflan bröto
många af sina värjor och kastade stumparne på marken
hellre än att åt ryssarne utlämna de vapen, som ofta gjort
dem så goda tjänster. Andra omfamnade hvarandra med
tårar i ögonen, som om de för alltid tagit farväl. Och så
gjorde de också. Ty till sin förvåning fick Hård
ögonblicket därefter se dem med dragna värjor ställa sig midt
emot hvarandra, göra ett samtidigt utfall och genomborra
hvarandras bröst.
— Bra! Bra! mumlade han, då han såg de två
hjältarnes stolta död.
Han skyndade vidare till sin kamrat. Öfverallt såg
han dylika scener upprepas. Men knektarne stodo tysta.
Endast hos ett fåtal märkte han några tecken till den
förtviflan, som gripit officerarne. De flesta föreföllo likgiltiga,
nästan belåtna öfver hvad som skett. Och från alla håll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
