Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år / 220 (1900) Author: Nils Hydén Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. När lyckostjärnan föll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

såg han soldater, som förut hade smugit sig undan, nu
komma fram.

— Nej, med detta folk skulle vi aldrig vunnit någon
seger, tänkte han. De skulle skyndat sig att nedlägga
vapen, antingen det blifvit beslutadt eller ej. Jag förstår ej,
hur de kunnat bli så förändrade på så kort tid. Men
måttet har väl rågats, droppen har runnit öfver. De ha länge
nog kämpat och lidit utan att klaga och nu vilja de ej
mera. De ha blifvit trötta och modet har flytt.



Framkommen till Buss såg han till sin häpnad denne
ligga på marken med afslitna bandage i full feber, ropande
vildt och slående omkring sig med armarne.

— Framåt, gossar! Vi ska smälla på dem. Ryssen
skall springa, ryssen skall springa! skrek han med full
hals.

Hans upphettade ansikte glödde i solskenet, svett
betäckte hans panna och kinder, såret hade gått upp och
blodet rann på marken.

— Hvad nu! Ha de uslingarna redan börjat plundra
sina egna officerare, som de gjort med trossen, tänkte Hård,
medan han knäböjde vid sin väns sida.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>