- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
227

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Käraste vän, hufvudet af!

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Han tyckte sig skola kunna dricka ur en hel så, innan
han blef tillfredsställd. Och hur hans stolthet än spjärnade
emot, befann han sig snart åter sökande efter någon, som
kunde skänka honom några droppar vatten.

Så red han från den ene till den andre, af somliga
fick han, af andra ej. Och så småningom kände han sig
nöjd, och febern lade sig.

Men dagen därpå var han lika illa däran. Törsten
ansatte honom ohyggligt och han visste ingen råd.

Då hörde han af några ryska ryttare, som varit ute
på jakt, att de sett en ström i närheten. Genast mutade
han dem med några silfverslantar att visa sig dit och i
raskt galopp bar det af till det lifgifvande vattnet.

Strömmen hittades och som en vansinnig kastade sig
Buss från hästen och sprang till stranden. Han lade sig
ned på magen och började dricka. I djupa klunkar drack
han det kalla vattnet. Han kände ett ytterligt välbehag,
då vattnet forsade ned för hans strupe. Han drack och
drack och tyckte sig aldrig blifva nöjd. Till slut förmådde
han dock ej mera. Han var så fullproppad med vatten,
att han kände det stiga upp i halsen.

Då reste han på sig för att gå bort till sin häst. Men
han hade knappt tagit några steg, förrän han kände sig
illamående. Plötsligt fick han häftiga uppkastningar och
med en våldsam fart bröt allt vattnet ut från honom.

Kosackerna hade med förvåning betraktat honom,
medan han drack. Aldrig hade de trott, att en människa
kunde få i sig så mycket vatten. De hade rådt honom att
sluta och sagt, att han måste bli sjuk, men han hade ej
brytt sig om dem. Då de nu sägo, att han blef illamående
och att allt vattnet bröt ut från honom, yttrade de till
hvarandra:

— Ja, hvad var det vi sade. En människa är väl
ingen fisk heller.

Och de logo hånfullt i sina svarta skägg.

Men från det ögonblicket plågade törsten icke längre
Buss. Han tycktes ha fått nog af att dricka för lång tid,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:48:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagossar/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free