- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
228

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Käraste vän, hufvudet af!

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

febern lämnade honom och han blef bättre och starkare
för hvarje dag.

Veckorna gingo. Den ena byn och staden efter den
andra tågades förbi. Allt längre mot norden bar det, och
en afton i slntet af december sâgo de fångna svenskarne
tsarstaden Moskwas kupoler och torn stiga upp vid
horisonten. Marschen hade aflupit utan några vidare äfventyr
eller afbrott. Den ena dagen hade varit lik den andra.
På morgonen bröt man upp från den plats, där man rastat
under natten, tågade så till fram mot middagstiden, hvilade
och åt en stund och tågade sedan vidare. Intet skämt och
glam, inga muntra visor ljödo i leden. Tysta och dystra,
genomträngda af harm och sorg, marscherade de vapenlösa
fångna svenskarne, på alla sidor omgifna af sina vaktare.
Stundom sjöd sinnet öfver. En och annan af knektarne
kunde icke styra sin tunga utan utfor i häftiga ordalag och
gester mot de fientliga soldaterna. Ibland blef han ned-
huggen på stället, ibland nöjde de sig med att binda honom
och kittla honom i ryggen med pikspetsen.

I synnerhet var den glade kapten Måns Höök nära
att råka illa ut. Han var en af de få, som icke tappade
humöret, utan försökte på allt sätt lifva upp sina olycks-
kamrater. Ibland lyckades han och Hård, Buss och de
andra ofhcerarne logo åt hans infall. Men merendels fick
han prata för döfva öron. Då kunde han bli ursinnig och
i sitt häftiga lynne utöste han sin vrede öfver vaktarne.
Dessa gåfvo svar på tal, ett ordentligt gräl uppstod och
hade icke Hård och andra officerare trädt lugnande emellan,
skulle kaptenen många gånger blifvit spetsad eller ned-
huggen.

— Sannerligen, ditt häftiga lynne kommer en gång att
spela dig ett fult spratt, menade Hård.

— Det kan icke tusan hålla sig lugn, då man ser alla
dessa skäggiga boffysionomier rundt omkring sig, svarade
Höök.

— Ja, men hvad skall det tjäna till att bråka? Du
vinner ju ingenting därmed. Det blir bara sämre.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:48:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagossar/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free