Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Käraste vän, hufvudet af!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidor af väpnade soldater måste svenskarne förhålla sig
stilla.
Till sist tyckte den ryske officer, som öfvervakade
rådbråkningen, att det nu kunde vara tillräckligt. Han
skämdes öfver bödelns klumpighet att icke kunna göra slut på
fångens lif, och för att hastigare åstadkomma detta, befallde
han honom rikta slagen mot bröstet. Bödeln gjorde så,
alla refbenen krossades hos fången, men lifvet flydde ej;
tvärtom tilltogo de ohyggliga jämmerropen i styrka.
Slutligen vände den nu halft vanmäktige kaptenen sig
åt den ryske officeren och hviskade:
— Käre vän! Hufvudet af; hufvudet af!
— Hvad är det han säger? frågade officeren.
— Han ber att få bli halshuggen, svarade prästen.
Officeren betänkte sig några ögonblick. Så mumlade
han något om, att fången lidit tillräckligt och befallde
bödeln upphöra med slagen och att fången skulle lösgöras
från hjulet och släpas till stocken att halshuggas. Några
andra ryssar skyndade till, och inom några ögonblick var
kaptenen förd till stocken. Ett hugg af bilan, hans plågor
voro ändade och det blodiga hufvudet rullade i snön.
Trummorna dånade, och påträngde af ryssarne marscherade
de svenske fångarne tillbaka.
På aftonen samma dag sutto Hård och Buss samt
några andra yngre officerare i den usla koja, hvilken blifvit
anvisad åt dem till bostad, och samtalade om morgonens
ohyggliga händelse. Med en smula tobak, som de lyckats
skaffa sig af kamrater, hade de stoppat sina pipor. Några
vedträn brunno i den öppna ugnen, men dessa voro
alldeles otillräckliga att utestänga den bistra kölden, som
obehindradt inträngde genom väggarnes springor. Ännu
voro de djupt uppskakade öfver den grymma död, som
vederfarits deras vän och kamrat, den glade och tappre
kapten Måns Höök, och deras hviskande samtal uttryckte
ett outsläckligt hat till ryssarne och tsaren.
— Nej, jag står icke ut med detta längre, yttrade unge
Buss. Inom kort bli vi förda allt längre in i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
