Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Bort med tofflor och krås!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dukater dagligen till kungens underhåll. På ängen nedanför
Bender hade de af jordhyddor och blockhus byggt en stad,
hvilken fick namnet Carlopolis och där lefde de i bästa
vänskap och förstånd med sina grannar. Planteringar
anlädes, stöflar pliggades, kläder syddes, hästskor smiddes, i
alla yrken visade sig de svenske soldaterna till turkarnes
förvåning vara hemmastadda, i kansliet skrefs och fördes
böcker, på fältet exercerades, gudstjänst hölls hvarje morgon
och afton och det hela utvecklade sig till ett litet svenskt
samhälle långt bort i främmande land.
Midt i byn stod kungens palats. Det var ett
envåningshus af trä, något större kanhända än de andra, och
framför detsamma var rest en stång, från hvilken svenska
fanan svajade. Dit hade han låtit flytta sin enkla tältsäng,
sin bibel och sina få böcker, och där höll hans gamle
trogne taffeltäckare Hultman ordning och lagade hans mat.
I ett annat trähus var kansliet inredt. Där skrefvo de
båda gubbarne, Müllern och Grothusen, dagarne i ända, då
de icke emellanåt lyfte pennorna från papperet, stucko dem
bakom öronen och snusade.
I andra hus hade officerarne inredt sina bostäder, hvar
och en efter sitt sinne. Jordhyddor innehades af soldater
och zaporoger, tillsammans bortåt tusen man.
Jussuf pascha hade varit bekymrad och bedt kungen
bygga staden längre bort från stranden för att skydda sig
mot flodens öfversvämning. Men kungen log och tyckte att
han hade det bra där han var. Och se! Vintern gick och
tiden för vårfloden kom. Undrande väntade turkarne att
den skulle spola bort husen och hyddorna. Men
Dniester stannade inom sina bräddar och det blef ingen
öfversvamning af. Det var som om floden icke vågat angripa
kung Karl och hans blå gossar.
— För visso är han en ovanlig människa, för hvilken
själfva naturen har respekt, tänkte de godmodige turkarne
och skakade sina turbanprydda hufvuden.
Och de önskade att Allah hade gifvit dem en sådan herre.
I spetsen för honom menade de sig kunnat eröfra världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
