Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Bort med tofflor och krås!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kungens dagar förflöto tämligen enformigt. Så snart
han vaknade på morgonen, läste han ett kapitel i bibeln.
Därpå gingo trummorna, kallande folket till morgonbönen,
så arbetade han några timmar tillsammans med den lustige
Grothusen och den snustorre Müllern i kansliet, såg igenom
bref och dikterade depescher. Så en kort måltid och därpå
gick han ut för att exercera med sina kära soldater. Hvarje
för- och eftermiddag företog han en ridt, ofta så lång och
häftig, att hästen stupade och han själf måste begifva sig
hem till fots. De öfriga af dagens stunder utfylldes med
läsning, schackspel, samtal eller också roade han sig med
att uppsätta reglementen och förslag till olika slags
krigsrörelser. Och så gick dag för dag sin enformiga gång,
medan hans folk där hemma väntade och sörjde och
undrade, om han var i lifvet eller död.
Men kung Karl själf sörjde ej. Icke ens under hans
lyckas mest glänsande tid hade han varit gladare till sinnes
än nu, då han, slagen och beröfvad sin här, befann sig
långt borta i hedningaland, och hans tro på sin slutliga
och rättvisa seger öfvergaf honom aldrig. Nu var det slut
med de sömnlösa nätterna, fyllda af tärande grubbel, slut
med all ovisshet och ansvarets tyngande börda —
tärningarne hade kastats och han hade förlorat. Bagatell!
En afton hade kungen, smutsig och nedstänkt som
vanligt, återkommit från ridten. Det var på förvåren, året
efter slaget vid Pultava. Snön höll på att smälta och alla
vägar voro uppblötta och leriga. I stället för att gå in i
sin bostad, sade han till Hultman att gifva sig kvällsvarden
ute i det fria. Luften var så lätt och ren, aftonen med
den gyllenröda solnedgången så vacker, att han icke kunde
besluta sig för att gå in och byta ut sina våta kläder mot
torra, utan han slog sig ned som han var bredvid en grupp
officerare.
Dessa sutto och samtalade, synbarligen om något mycket
viktigt, och de två ifrigaste af dem märkteicke kungens ankomst.
I det han sätter sig på marken bredvid dem hör han,
hur den ene säger till den andre:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
