Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Bort med tofflor och krås!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kanslirummet disputerade ännu Grothusen och Müllern om
möjligheten att kunna förmå kungen att resa hem.
Några dagar därefter hade Grothusen fest i sin bostad.
Det blef för tråkigt i längden med att endast skrifva
depescher, excercera, promenera och samtala med turkarne.
När man nu i alla fall skulle stanna här, kunde man lika
gärna ställa till med något roligt, och ingen var man till
att ordna ett gästabud så som Grothusen. Därför var det
också hos honom, som man församlats. Han hade styrt
om inköpen af vildt och grönsaker, han hade skaffat vinet,
han hälsade gästerna välkomna på det mest gemytliga sätt
och höll målron och lustigheten vid makt genom sina kvicka
infall.
Där sutto de bålde kämparne, som så ofta frusit och
svultit i öde skogar, samlade kring bordet och de fyllda
köttgrytorna. I väldiga mängder gingo stekarne åt, och
det turkiska vinet flödade i bägarne. Där drucko de barska
generalerna Sparre och Hård hvarandra till, där pratade
den listige Kasten Feif med den glade och fyndige Fabrice,
Görtzens man, som hos kungen skulle arbeta för hans planer,
där lyste den ståtlige Poniatowski, och till och med den
allvarsamme Müllern hade skämtets leende på läpparne.
Grothusens enda öga gnistrade af lustighet, och han fyllde
oupphörligt på sina gästers glas och uppmanade dem att dricka.
Glädjen var allmän, man sjöng och skämtade och det var
som om de befunnit sig tillsammans på en svensk
herregård hos en frikostig och glad värd snarare än i en liten
stuga långt borta i Turkiet.
Plötsligt tystnade skämtet på Grothusens läppar, hans
drag blefvo allvarsamma och han blickade förvånad mot
fönstret.
De andra följde riktningen af hans ögon och tystnade
äfven. Bestörta stirrade de mot rutan. Därutanför sågo de ett
välkändt ansikte, omgjutet af solnedgångens skimmer. Det
var kungen, som visste att Grothusen hade fest och
nyfiket gått och ställt sig utanför för att i smyg beskåda
dem. En lång stund hade han stått utanför fönstret, ensam,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
