Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Här trifs jag och här stannar jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I spetsen för ryttarne rida två män. Den ene är
löjtnant Kruse, den andre en ung kornett, Mårten Ranck,
hvilken vunnit Kruses vänskap, sedan hans två kamrater
blifvit tillfångatagna af ryssarne. Mårten är en glad och
oförvägen ung man på några och tjugu år, alltid färdig
lör strid och ett godt skämt och med ett ständigt leende
öfver sitt öppna ansikte. Han tyckte, det började bli något
tråkigt och enformigt där nere i Bender, och när därför
kungen gaf Kruse i uppdrag att med några ryttare söka
taga sig fram till general Krassau i Polen för att till honom
öfverbringa viktiga depescher, hade han ifrigt bedt att få
följa med. Och hvarför icke? Bättre kamrat tyckte Kruse
han sällan kunnat få, och därför gaf han unge Mårten glad
sin tillåtelse.
En lång stund hade de ridit tysta vid hvarandras sida,
ifrigt spejande om de icke skulle upptäcka något hus, där
de i skydd för regnet kunde tillbringa natten. Men hur
mycket de än tittade sig omkring, sågo de intet.
— Jo, det här är trefligt. Det blir väl nu tredje
natten, som vi i regndusk måste kampera ute. Icke för det
gör så mycket; men jag kan icke neka till, att det skulle
kännas skönt att få kläderna någorlunda torra, vände sig
Mårten till Kruse.
— Jag tycker så med. Om det åtminstone ville regna
ordentligt en stund och sedan hålla upp; men det här
evinnerliga duggandet är verkligen litet obehagligt. Eller hvad
tycker du, Göran stallknekt? yttrade Kruse och vände sig
om mot sin betjänt, som red några steg efter honom.
— Brr! sa Göran och skakade i hela kroppen.
Då hären under flykten hade nått Dnieperfloden och
Göran stallknekt insett att det icke fanns någon möjlighet
för den stympade Hård att kunna taga sig öfver, hade han
fegt öfvergifvit sin herre för att rädda sitt eget skinn. På
något sätt hade han verkligen lyckats komma öfver floden,
och sedan kommit i Kruses tjänst. I Bender hade han
funnit sig synnerligen väl till sinnes. Litet att göra och
långa timmar att sofva, fullt upp med mat och så — det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
