Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Här trifs jag och här stannar jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturligaste sak i världen att kung Karl ville ha sina trupper
samlade hos sig. Öfversten tviflade ej ett ögonblick på att
han hade tio tusen svenskar i närheten. Men å andra sidan
vore det fegt att genast utan svärdsslag gifva vika.
Åtminstone skulle han se fienden först och sedan i god
ordning retirera för öfvermakten. Men till dess vore det
likväl bäst att låtsa som om han ej trodde ett ord af hela
historien.
— Jag tror er ej. Det är lögn hvad ni sagt om att
svenskarne lämnat Lublin. I så fall skulle jag fått
underrättelse därom. Ni ljuger och egentligen borde jag låta
hänga er på ögonblicket som spion.
— Tron I icke hvad jag säger. Det skall ni få se på.
Inom en half timme skola förtrupperna af hären visa sig
på stranden och kort därefter alla de tio tusen man. Och
då skolen i kanske ångra att I icke satt lit till mina ord
och i tid tågat bort, yttrade Mårten tvärsäkert.
— Ja, låt mig se det, Och i så fall skolen I bli
mottagna så varmt som möjligt. Hälsa er general och säg
honom det, ropade öfversten hånfullt.
Mårten Ranck svarade ej, utan kastade sig upp på
sin häst och red därifrån.
Han lyckönskade sig att ha sluppit undan för så godt
pris. Men hvad skulle man nu göra. Den polske öfversten
trodde honom ej, utan stannade kvar. Det var ju också
en löjlighet att tänka sig, att han blott på ett enkelt hot
skulle dragit bort och lämnat vägen fri. Nu var det allt
bäst att de själfva så fort som möjligt lämnade det
trefliga slottet och redo undan åt motsatt håll. Han måste
öfvertyga Kruse om nödvändigheten häraf.
I slottet fortsattes ätandet och drickandet. Aldrig hade
knektarne funnit ett så präktigt rasteställe förut. Det var
annat det än att med hungrig mage rida i regnet och
öfvernatta på våta marken. Åt polackarne på andra sidan floden
ägnade de knappast en tanke. Endast Kruse tänkte
emellanåt därpå och undrade, hur det gått Mårten Ranck och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
