Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Rösten ur gluggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
muren, hvari några gluggar voro instuckna strax ofvanför
randen af vattengrafven.
— Sannolikt har det där tornet förr tjänat till fängelse,
tänkte Mårten, medan han medlidsamt betraktade de
gallerförsedda gluggarne.
Uppe från slottet hörde han dämpadt kamraternas skrål
och larm, och genom hans hjärna drogo bilderna af de
många lysande fester, som hållits på detta slott, af de sköna
jungfrur och höfviska riddare, som där trådt dansen på
salarnes golf, medan kanske här nere i djupa tornet några
stackars satar försmäktade i hunger och köld. Och vid
tanken på att själf icke nödgas sitta i ett sådant fuktigt hål
utan befinna sig fri och välbehållen ute i den blida
höstluften, kände sig Mårten så lätt till sinnes, att han började
hvissla en munter melodi.
Han ämnade just aflägsna sig, då hans öra fångades
af ett svagt ljud. Det lät så doft och underligt, som om
det kommit inifrån jorden.
Trots sin käckhet kände sig Mårten hemsk till mods.
Det var icke utan att han var åtskilligt vidskeplig och trodde
både på gastar och troll.
Det underliga ljudet hördes åter svagt.
— Kanske en fredlös ande, som icke finner ro i sin
graf. Kanske någon, som pinats här och nu besöker stället
för sina jordiska kval, tänkte Mårten och drog sig baklänges
från det hemlighetsfulla stället.
Det hade blifvit mörkare och skuggorna föllo djupa
öfver det gamla tornets vinklar. I sin upphetsade
inbillning tyckte han att det rörde sig. Och då han ännu en
gång förnam ljudet, blef han så förskräckt att han sprang
därifrån och begat sig upp till kamraterna i salen.
Här voro ljusen tända, vinet gnistrade i bägarne, här
var larm och skratt och sång, och Mårten kände det som
en riktig lättnad, då han slog sig ned bredvid kamraterna.
Men vinet ville icke smaka honom, sångerna skorrade
i hans öron och han försjönk i mörka funderingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
