Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Rösten ur gluggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
myckna maten och det goda vinet. De dunkla, fladdrande
skuggorna gjorde honom hemsk till mods, råttorna, som
kilade tvärs öfver gångarne, läderlapparne, som flögo upp,
skrämde honom så att han var nära att skrika till och
släppa lyktan. Hvem kunde veta, hvad som fanns i ett
sådant här gammalt slott. Alltid hade då löjtnanten så
galna påhitt. Att begifva sig ned djupt under jorden sedan
mörkret inträdt! Kunde han icke väntat tills ljusan dag.
Det hade väl varit bättre än att trotsa alla spöken och andar,
som i mörkret bedrifva sina gärningar, tyckte Göran.
Men ingen brydde sig om hvad Göran stallknekt kunde
tänka. Efter en kort öfverläggning beslöt man att tåga
djupare ned och till vänster, som Kruse föreslagit.
Långsamt skredo de tre männen genom de mörka
gångarne. Ju längre ned de kommo, dess unknare, fuktigare
blef luften och det kändes tungt att andas.
Gång aflöste gång och de tycktes aldrig skola komma
fram.
— Besynnerligt, att vi icke uppnått fängelsehålan ännu!
Jag trodde icke slottet var så stort, menade Kruse.
— Ja, det förefaller verkligen märkvärdigt. Här gå
och gå vi och komma aldrig till något slut, svarade Mårten.
Göran stallknekt teg och suckade. Han trodde att de
nu voro så djupt ned under jorden, att de aldrig skulle
kunna hitta tillbaka. Hans enda tröst var att knektarne,
då löjtnanten och fänriken icke återkommo, skulle genomleta
slottet i alla riktningar och icke upphöra, förrän de funnit
dem. Men detta kunde taga dagar, och under tiden kanske
de hunnit svälta ihjäl. Hvad tusan skulle de här nere att göra!
Ändtligen skymtades en dörr.
— Här är det, tänkte Kruse och Mårten.
— Hallå! skrek den förre, så högt han förmådde.
Ingen svarade. Endast ekot rungade i gången.
Kruse gick fram och bultade hårdt på dörren. Till
deras ytterliga häpnad sprang denna upp och den kyliga
nattluften strömmade dem till mötes. De befunno sig ute
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
