Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Rösten ur gluggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ni ser att den föreställer en ung och mycket vacker
flicka... Nå väl! Denna unga dam med de sorgmodiga
ögonen och det mörka böljande håret heter Vera Sapieha
och är enda dotter till den, som äger godset. Det är med
honom, som min familj ligger i strid. Intet umgänge
brukar naturligtvis förekomma dem emellan, och länge visste
jag ingenting om den unga Veras skönhet och älskliga
väsen, då jag till min lycka och olycka en gång vid hofvet
tillfälligtvis blef uppmärksam på henne. Genast blef jag
häftigt förälskad. Jag tyckte mig aldrig ha sett en så vacker
och graciös flicka. Jag gjorde mig underrättad om hennes
namn, och till min bestörtning och sorg hörde jag, att hon
hette Sapieha och var dotter till min fars bittraste fiende.
Länge sökte jag undandraga mig trollmakten af hennes
skönhet, men förgäfves. Jag blef allt mer förälskad. Jag
kände att jag icke kunde lefva utan henne, och en dag lät
jag under antaget namn presentera mig. Hon anade ej,
att den som bugade sig inför henne, tillhörde hennes familjs
fiender. Om hon det hade gjort, är det troligt att hon skytt
mitt sällskap; nu visade hon mig däremot all möjlig
vänlighet och tillmötesgående. Vi träffades ofta och blefvo allt
mer förtroliga. Hon kunde ej undgå att märka, huru djupt
förälskad jag var, och snart märkte jag till min
utomordentliga glädje att mina känslor äfven gjort intryck på henne.
Jag svor henne min kärlek och hon gaf mig sin tro. Hvilka
lyckliga dagar! Tillfälligtvis var hennes far, som mycket
väl kände mig, borta från hofvet och vi kunde vara ostörda
med vår unga lycka.
...Hvilka dagar af glädje! Som i en vårmorgons
soliga sken låg världen framför oss. Vi redo, promenerade
och dansade tillsammans. Vera anade icke, hvem jag
verkligen var, och jag drog mig dag för dag att omtala det.
Hvarje kväll sedan jag skilts från henne, beslöt jag att
dagen därpå säga henne allt och bedja henne om tillgift för
mitt bedrägeri; men då jag morgonen därpå mötte henne,
leende, oskyldig, med djupaste tillit strålande ur sina
mörka ögon, kunde jag det ej. Hvarför grumla hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
