Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Rösten ur gluggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Du får under inga omständigheter nämna, hvem
det är som skickat dig eller antyda, hvad brefvet
innehåller. Utforska först, liksom på skämt mannens tankar,
om han verkligen kunde vara benägen för att göra dig en
sådan tjänst och visa honom sedan penningsumman och
säg honom att han får hälften af den, om han obemärkt
af alla lämnar brefvet i frökens händer samt att andra
hälften tillfaller honom, då det visat sig att han verkligen
fullgjort uppdraget. Och framhåll särskildt för honom, att
gamle grefven ej får veta det ringaste af detta.
...Detta lofvade min betjänt. Det var en man, knappast
tjugu år gammal, som jag året förut tagit i min tjänst och
som alltid visat sig synnerligen trogen och pålitlig.
Visserligen var han icke så litet upplagd för spratt och
skälmstycken, och mer än en gång hade han bringat mig i
förlägenhet, men gällde det, kunde han utveckla mycken
fintlighet och klokhet. Äfven denna gången lyckades han väl.
Jag vet icke hvilken historia, han satte ihop för tjänaren
— alltnog, då denne fick se penningarne, gick han
ögonblickligen in på saken, isynnerhet som det ju icke
handlade om någonting annat än att lämna fram ett bref till
unga fröken. Det hade han gjort så många gånger förut,
att saken föreföll honom helt naturlig.
...I brefvet hade jag bedt Vera om ett möte i utkanten
af parken en viss uppgifven kväll. Med förhoppningsfullt
hjärta begaf jag mig i väg. Skymningen hade inträdt. På
himmelen blänkte månens skära och kastade ett svagt sken
öfver nejden. Jag höll mig så mycket som möjligt i trädens
skuggor och lyckades obemärkt komma fram till det
uppgifna stället. Här satte jag mig ned på en sten och
väntade. Minuterna gingo. En half timme, en hel hade
förflutit utan att någon hördes af. Jag började förtvifla om
att hon någonsin skulle komma.
— Ah! tänkte jag. Hon vågar ej! Hon är rädd för
sin far. Hennes kärlek är icke nog stark. Kanhända har
den redan slocknat? Kanhända har hon redan glömt mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
